Barn och ungdomsröster:
Anna var bra. Hon såg mig. Hon uppmuntrade mig. Hon visade på ett bra sätt det jag var bra på men också vad jag behövde ändra på.
Jag förstår inte vad ni menar när ni säger att jag är duktig och att det går bra.
Ledsen i dag. För varje dag som går blir livet hårdare. Jag vill gömma mig eller springa från problemen. Jag känner mig hotad i skolan. Livet är en enda kamp. Är så ledsen NU skolan, skolan, lärarna, lärarna. Jag är rädd för skolan jag är rädd för alla.
Jag kan inte föreställa mig hur jag ska göra. Behöver mallar, struktur och småstegsmetoden.
Sträckan från bilden i huvudet till orden på pappret verkar oändlig. Var ska jag börja? Hur ska jag formulera mig?
När en lärare frågar vad jag tycker är svårt så har jag inget svar. Det är inte den typen av frågor som fungerar. Det är i stället exempel. Så här kan du göra, det här är viktigt, peka på konkreta saker. Jag behöver också veta hur stort arbetet ska vara eller hur mycket jag ska göra. Hur lång tid som jag har på mig. Om en vecka eller liknande är inget svar.
Jag kan inte sitta med ryggen mot dörren och det är omöjligt att sitta i mitten, då känner jag mig omringad.
Jag missar ibland tonlägen på röster och kroppsspråket. Jag har problem med plötsliga förändringar.
När jag läser en text flera gånger så blir den som en inre bok som man bläddrar i. Jag ser sidorna i huvudet.
Jag har så mycket inombords som jag behöver berätta för någon men kan inte. Vad ska jag göra åt det? Ska jag hålla det för mig själv som jag alltid gjort. Jag kan inte lita på någon, kanske för att jag har blivit sviken av dom jag litat på.
När man har en diagnos så vet man inte vad som är diagnosen och vad som är man själv.
Du måste peppa mig. Det måste bli bra. Hjälp mig med struktur och tidsperspektiv. Rebecka inför exarbete.